Fel verktyg?

- Jag skulle vilja ha en GPS. Det vore bra!

- Vad ska du göra med den då?

- Den kan vara bra när man går i skogen eller ska åka bil nånstans. Till Göteborg till exempel.

- Har du åkt bil dit förut?

- Jaa.

- Åkte du vilse?

- Näe?

- Har du gått vilse i skogen?

- Näe?

- Varför behöver du plötslig en GPS nu då?

- Dom är så smarta. Och små. Typ...

Den här dialogen kunde handla om Svenska kyrkan eller om regionbildning i Norrland, lika väl som om en man som vill ha en GPS (Eller har du nånsin hört en kvinna som vill ha en GPS?).

Hurdå? Jo, det handlar om att vilja ha verktyg utan att veta vad man ska ha dem till. Om jag hårdrar litegrann. Och då tänker jag på verktyget organisation.

Jag har inom Svenska kyrkan stött på situationer där man - t.ex. på grund av krympande ekonomi - börjar planera indelningsändringar. Man slår ihop församlingar, eller bildar nya pastoratssamfälligheter av flera församlingar. Och jag läser förundrat om diskussionerna om regioner i Norrland, där en variant handlar om att dra en gräns mellan Timrå och Sundsvall! På seminariet jag nämnde i förra inlägget fick jag förresten veta att Timrå är den kommun i Västernorrland som har mest pendling som inte är inom den egna kommunen, eftersom man åker till och från Sundsvall - den stora staden som är ett stenkast bort.

Det som är intressant i de här situationerna är att man pratar väldigt intensivt om organisationer, som ju är redskap för att utföra verksamhet, som i sin tur ska leda till att man åstadkommer något - uppnår mål. Men kopplingen till både verksamhet och mål känns ofta otydlig.

Organisationer har ju inget som helst egenvärde. De utformas för att utföra verksamhet. Och verksamhet har inte heller något egentligt egenvärde. De bedrivs ju för att man vill åstadkomma något - man har ett mål sam man vill se förverkligat.

När man så börjar förändra organisationen utan att först ha gjort tydligt vilken verksamhet de ska vara optimerade för att utföra, och vad den verksamheten ska åstadkomma, då känns det som om man är ute och cyklar.

- Vi skaffar en traktor i stället för vår gamla båt.

- Varför då?

- Det är nog bättre.

Lite så känns det faktiskt ibland.

Därför hävdar jag med en dåres envishet att man måste ha fokus på sina mål. Och har man inte mål att fokusera på, så måste man fixa det först av allt. Det är både befriande och förenklande. Det är som att plötsligt få grepp i snömodden, eller ett stadigt tag i livlinan. Vi vet vad vi vill med insatserna - vi vet vart vi är på väg. Vi kan plötsligt prioritera. Och vi har bra kriterier för att välja vårt verktyg: Vi kan bedöma om vi behöver förändra organisationen, och vi vet vad vi i så fall vill åstadkomma med det.

Om en grupp församlingar i Svenska kyrkan var för sig vet vad de vill åstadkomma med sin verksamhet har de ett bra utgångsläge för att börja överväga samverkan: "Kan vi bättre nå våra mål om vi samverkar?" "Vilken form av samverkan ger oss en organisation som är det bästa verktyget för det?"

Om de som hanterar regionförändringar i Norrland kunde beskriva för oss andra vilken situation man vill åstadkomma i framtiden, så vore det lättare för oss andra att ta ställning till de redskap man föreslår för att komma dit. Då kanske vi inte skulle utveckla allehanda konspirationsteorier om lillebrorskomplex eller dolda agendor.

Fast det vore ändå lite skoj med en GPS...

När ändrade du beteende senast?

För en kort tid sedan var jag processledare vid ett idéseminarium för projektet Bästa Resan, som har Länsstyrelsen Västernorrland som huvudman, och en mängd övriga reseaktörer som intressenter. Ämnet för dagen var "Hur kan vi med marknadsföring och kommunikation öka det kollektiva resandet?"

Seminariet ägde rum i Sundsvall, och jag tänkte - som vanligt när jag ska dit - ta bilen från Härnösand på morgonen.

Ganska sent dagen innan slog det mig att jag inte ens övervägt att välja ett annat färdsätt än bilen. Lite pinsamt med tanke på seminariets tema. Så jag gick in på Din Tur på nätet (mina ungdomars flitiga bussresande har befäst min insikt om att det är så man gör) och kollade tidtabellerna. Tyvärr passade inga avgångar, så jag fick ta bilen ändå (I ärlighetens namn menar jag säkert "Som tur var passade inga avgångar, så jag fick ta bilen ändå").

Vid seminariet fick jag veta att män 55+ är den grupp som är minst benägen att åka kollektivt, att ungdomar reser mest, att miljöfrågor och pris inte är viktiga för valet av färdmedel, men däremot enkelhet, relevans och produktfördelar.

Och nu kommer jag till saken: Kommunikationsinsatserna som diskuterades syftar till att ändra beteende. Som jag beskrev för några blogginlägg sedan är detta svårt. När man sätter upp kommunikationsmål handlar det om att ange vad man vill förändra i människors hjärna och hjärta vad gäller kunskap, attityd, motivation eller beteende. Kunskapsmål är vanligtvis rimligast, medan beteendemål är mycket svåra att uppnå. De kräver massor av resurser.

Och nu blev jag ett levande exempel. Jag har kunskap: Jag vet att 201:an går ganska ofta från centrum till centrum. Enkelt och smidigt. Jag har en positiv attityd till kollektivt resande. Till skillnad från majoriteten är miljöfrågorna avgörande för min attityd och även för min motivation. Jag åker till exempel nästan alltid tåg, även om flyget ger tidsmässiga fördelar. Men när det kommer till kritan tar jag gärna bilen till Sundsvall, fast den måste tankas och jag måste trassla innan jag hittar en parkering som jag inte tycker är för dyr.

Vilken kommunikationsinsats skulle kunna få mig att ändra mitt beteende, så att jag åtminstone kollar avgångarna innan jag beslutar mig att ta bil till Sundsvall?

Jag vet faktiskt inte. Men om någon kommunicerade intensivare på kanalerna kunskap och attityd, så kanske frågan skulle ligga högre på min agenda, och successivt ge energi till den rättrådige lille rackare som sitter på min axel och viskar i mitt öra för att få mig att agera rätt.

I ett större sammanhang ser jag också att jag är offer för ett strukturellt mönster som påverkar beteendet: Ungdomar åker buss, sen får de körkort och tror att det ersätter busskortet, sen får de barn och behöver bil för att transporterna blir så komplexa, sen flyttar barnen hemifrån och då har vi blivit vana vid den bekväma bilen...

Här är alltså en jättestor utmaning: Att få människor att ändra sina bekvämlighetsvanor vid ca 45 års ålder. Hur lätt är det? När ändrade du själv en vana sist? Varför gjorde du i så fall det? Var det kommunikation som låg bakom förändringen?

Lägg också till att vi män gillar bilar - både att ha och att köra. Statistiken visar att kvinnorna är mer fria från den bindningen och dessutom tycks sakna andra fobier kring buss- och tågresande.

Vad vill jag nu ha sagt med detta: Jo, om målet för kommunikationen är ett förändrat beteende - undersök då mycket noga vad som faktiskt krävs för ett förändrat beteende. I mitt exempel var ingen annan inblandad i valet av beteende, men i de flesta fall har en eller flera personer i omgivningen inflytande över beslut om beteende. Vilka är de? Behöver vi förändra även deras attityd? Vilka i deras omgivning har i sin tur inflytande över deras attityd..?

Spännande, men både svårt och dyrt! Själv skulle jag nog tänka långsiktigt och först satsa på att höja kunskapsnivån till en given nivå, därefter gå vidare med attitydmål, och i sista skedet kommunicera beteende med dem som har fått den önskade attityden.

Och till sist vill jag bara för säkerhets skull påpeka att jag inte är 55+ ännu. Men jag kan ju bli om jag åker buss eller tåg. Det är ju säkrare än bil.

Allt hänger ihop

Jag har haft nöjet att jobba med församlingar och samfälligheter inom Svenska kyrkan. I några fall har sviktande ekonomi eller svårhanterlig organisation väckt behov av en genomlysning av verksamhet och organisation, eller av en konsekvensutredning kring olika alternativ. Där har jag fått bidra med mina tjänster.

I arbetet med dessa projekt har jag insett vikten av att lyfta blicken och försöka se olika sammanhang. Det har förstärkt min övertygelse om att måltänkande är ett mycket effektivt sätt att hitta rätt väg när det är svårt att orientera sig. Jag ska förklara:

Svenska kyrkans församlingar är organisationer där verksamheter genom åren utvecklats och utökats, där alla arbetsinsatser är viktiga och angelägna, och där organisationen är komplex med flera instanser för beslut och verkställighet. Dessa förutsättningar kan tillåta att arbetet fortgår år från år, utan att man behöver ägna tid åt att klargöra sina övergripande mål eller fokusera och vässa verksamheten så att den på bästa sätt uppfyller målen.

När man i den situationen ser att ekonomin vacklar, ja, då är risken stor att man tar tag i situationen med de verktyg som är närmast till hands: De ekonomiska verktygen. Man kanske begränsar budgeten genom att miska verksamheten och kompetensen och centraliserar så mycket som möjligt för att få effektiv förvaltning.

Det är fullt naturligt, och så går det ofta till. Eftersom problemet uppdagats i förvaltningssammanhanget, så tar man på sig förvaltningsglasögonen och kavlar upp ärmarna...

Men om vi stannar upp, tar av oss förvaltningsglasögonen och försöker se sammanhanget i ett helikopterperspektiv så kanske vi får en annan bild:

Ekonomin... Hmm.. Var kommer pengarna ifrån? Jo, ekonomin är ju till stor del beroende av att kyrkan har medlemmar som betalar kyrkoavgift. Varför betalar de kyrkoavgift, då? För att de av någon anledning upplever att Svenska kyrkan där de bor eller vistas är angelägen och viktig för dem. Vad är det som gör kyrkan angelägen för dem? Det är givetvis olika för olika människor, men det handlar säkert till stor del om kvaliteten i den verksamhet som bedrivs lokalt, där kyrka och människor möts. Vad gör den verksamheten bra, då? Att det finns resurser och kompetens och bra ledning i organisationen. Varifrån kommer resurserna, då? Till stor del från människor som tycker kyrkan är så angelägen för dem att de vill vara medlemmar och betala avgift. Det sa jag ju nyss! Ja, just det, här sluts cirkeln... Men bra ledning och bra beslut, då? De beror på en bra demokratisk ledningsorganisation, som uppstår när medlemmar tycker Svenska kyrkan är så angelägen att de själva vill vara med och ta ansvar i fullmäktige och kyrkoråd! Varför tycker de att svenska kyrkan är angel ... Javisstja, här hänger det också ihop!

Här ser vi alltså ett sammanhang där problemet - bristande ekonomisk bärkraft - är beroende av demokratisk bärkraft, som ger både medlemsintäkter och kompetent ledning, och av pastoral eller kyrklig bärkraft, som ger verksamheten kvalitet och substans. Allt hänger samman, och i centrum står frågan om Svenska kyrkan är angelägen för människor. Och då befinner vi oss nära frågan om vad Svenska kyrkan ska åstadkomma i det aktuella området - alltså frågan om de övergripande målen för verksamheten.

Eventuella problem kring ekonomi och organisation bör alltså bearbetas i ljuset av de övergripande målen. Besparingar och rationaliseringar som genomförs utan hänsyn till dem riskerar att omintetgöra det man försöker uppnå. Ja, det kanske till och med motverkar syftet!

Därför måste alltid konsekvensutredningar och översyner av verksamhet och organisation börja i de övergripande målen, och de möjliga vägarna att förverkliga dem. Om det grundläggande målarbetet inte utförts tidigare måste det alltså göras nu, annars kanske man amputerar fel kroppsdel...

Målfokuseringen är för övrigt användbar vid alla tillfällen när man känner sig vilse i planeringen. "Vad är det vi ska åstadkomma egentligen?" är frågan som tvingar oss tillbaka till väsentligheterna och hjälper oss navigera och sortera.

Konsten är att göra detta utan att det blir verksamhetsgrammatik av det. Om inte substansen är vilja, glädje, tro och entusiasm blir alla orden bara tomma skal.

Åstadkomma något i andras huvuden

"1 januari 2011 använder 98 procent av bilförarna i Sverige alltid bilbälte". Så skulle ett mål kunna formuleras. Det talar om precis vilken situation vi ska åstadkomma.

Som angreppssätt när det gäller bilbälte valde man i Sverige för några årtionden sedan angreppssättet kommunikation , d.v.s. man informerade om vikten av bilbältesanvändning. Det gick inte så bra. Därför övergick man till angreppssättet tvång. Det gick bättre - eftersom man kunde straffa dem som inte gjorde som man ville.

I vissa länder har man prövat ytterligare ett angreppssätt: ingenjörskonst. Man har helt enkelt byggt bilen så att man omöjligt kan sätta sig i den utan att bältet automatiskt hamnar på sin rätta plats.

Vi väljer gärna kommunikation som angreppssätt. Det känns sympatiskt. Men det är inte alltid det mest effektiva. Det är dyrbart och svårkontrollerat. Det beror på att en av de viktigaste beståndsdelarna i kommunikation ligger utanför vår makt: Den andra partens hjärna och hjärta. Kommunikationen syftar ju till att någons uppfattning om verkligheten ska förändras. Detta ställer stora krav på målformuleringen: Vad vill vi egentligen uppnå?

Begreppen kunskap, attityd, motivation och beteende är användbara i arbetet att formulera kommunikationsmål.

Kunskap: Vad vill vi att målgruppen ska veta/kunna?

Attityd: Vad vill vi att målgruppen ska tycka?

Motivation: Vad vill vi att målgruppen ska vilja?

Beteende: Vad vill vi att målgruppen ska göra?

"90 procent av bilförarna vet att man bör använda bilbälte" är givetvis en helt annan sak än att de faktiskt har förändrat sitt beteende. Kunskapsmål är oftast de rimligaste kommunikationsmålen. Att sedan med kommunikation åstadkomma att en attityd förändras - det är både svårt och dyrt. När ändrade du förresten själv en attityd senast? Hur kom det sig att du gjorde det (om du nu gjort det)?

Tyvärr sätter vi ofta kommunikationsmål som innebär förändring av beteende. Det är mycket vanskligt, eftersom de faktorer som avgör beteende är så många, och till stor del utanför vårt inflytande. Och vi bör ju sätta mål som vi har makt att uppnå! Och det är nog svårt med kunskaps-, attityd- och motivationsmål.

Vad är det då som gör beteendemål så svåra? Jo, så länge vi jobbar med de övriga nivåerna är det en process mellan oss och den andra parten i kommunikationen. Vi kan t.ex. någorlunda kontrollera kommunikationen som leder till att Kalle vet att det är bra att sopsortera, att han tycker att det är rätt och att han själv vill göra det. Men när det kommer till handling berörs oftast flera aktörer kring personerna i vår målgrupp. Kalles fru Beda tror inte på sopsortering, och Kalle är inte beredd att ta striden. Där föll hela projektet! Kanske för att Bedas arbetskamrat har hört av en kompis att de sorterade soporna ändå slängs på samma ställe. Ska vi lyckas måste vi alltså ändra kunskap och attityd hos flera människor kring Kalle. Det blir dyrt, det här.

Vart vill jag komma? Jo: Pröva om ditt mål är ett kommunikationsmål - d.v.s. om det kräver att någon annan människas uppfattning av verkligheten ska förändras. Bestäm sedan om du vill uppnå kunskap, attityd, motivation eller beteende. Och planera sedan insatserna därefter.

Kommunikation är en fascinerande process. I synnerhet om man är beredd att ompröva även sin egen uppfattning om verkligheten för att den ska bli gemensam mellan mig och den andra parten.

Communi care = göra så att bilden av verkligheten blir gemensam.