Mål som befriar

En bekant till mig har byggt hus. Massor av arbete återstår, och nu jobbar man intensivt med schakt- och planeringsarbeten för att få ordning på tomten. Häromdagen sa han ungefär så här, efter en helg med spade och grävmaskin:

”Vi har kommit en bit, men det är mycket kvar. Men nu vet vi precis hur vi vill ha det. Och det känns så skönt!”

Jag såg på blicken att det var helt sant. Att ha bilden av slutresultatet klar och tydlig gav honom ny energi och tog bort en hel massa oro och frustration. Alla resurser hade plötsligt blivit tydligt fokuserade.

Och där illustrerade han en av de stora poängerna med att skapa riktiga, tydliga och genomtänkta mål: Det befriar!

Det befriar energi, kreativitet, glädje, hälsa, tid och resurser!

Det ger resultat!

Valår

Nästa år är valår. Då kan jag rösta på det parti som vill åstadkomma ett samhälle som jag tycker är bra.

Jag vill gärna försöka se det samhället framför mig. Det hjälper mig förstå partiets olika beslut och förändringar. De ska ju tillsammans leda dit.

Men när jag tar del av dagens politiska skeende framträder tyvärr inte någon bild av något samhälle över huvud taget. Besluten och debatterna verkar handla om det ena och det andra politikområdet, och den ena och den andra detaljen. Helhetsbilderna lyser med sin frånvaro.

Här lägger politikerna krokben för sig själva genom att så uselt kommunicera sina mål. Följden blir oproportionerligt stort debattfokus på detaljer och enskildheter. Eftersom åtgärderna inte kan "hängas upp" på en tydlig färdriktning mot ett tydligt mål blir alla parter förvirrade.

I stället för att göra sitt eget budskap tydligt föredrar man att i debatten skapa en tydlig nidbild av vad motståndarna vill åstadkomma, och sedan diskutera den bilden. Och så handlar debatten om något som egentligen inte är relevant, och så stänger jag av TV:n.

Situationen väcker givetvis frågan: "Misslyckas de med att kommunicera sina huvudmål, eller har de inga huvudmål att kommunicera?"

Oavsett vilket så är situationen alarmerande. Hur ska jag kunna välja väg om jag inte vet vart vägarna leder?

Detta skapar risk för ytterligare ett målrelaterat dilemma, som är väljarens personliga ansvar:

"Vad vill jag uppnå med att rösta i valet?"

Faktum är att det egentligen pågår två helt olika val samtidigt:

En stor grupp människor går och röstar så att samhället som helhet ska bli bra.

En annan stor grupp människor går och röstar så att de själva ska få det bra.

Folk går alltså till valurnorna med helt olika uppsåt! Samtidigt!

Tänk om hälften av dem som röstar enbart för egen vinning gör det oreflekterat, och skulle röstat annorlunda om de fått hjälp att lyfta blicken och tittat på hela samhället i stället för bara på sin egen situation?

Förmodligen ligger det i alla politiska partiers intresse att öka medvetenheten om intentionen bakom de politiska valen som sådana. Jag tror också att det ligger i alla partiers intresse att människor inser vad varje parti vill åstadkomma.

Med tanke på det jag beskrivit ovan, och dessutom på det allmänna politikerföraktet kan det till och med vara så att de politiska partierna har gemensamma intressen som är större och viktigare än de särskiljande: Att upprätta och utveckla tron på demokratins och politikens möjligheter att förbättra landet och världen.

På alla dessa områden kan utveckling ske om man fokuserar på vad man ska åstadkomma och lär sig kommunicera det i första hand. Det förenklar uppgiften för såväl politikern som väljaren.

Gräv där du står!

Svävande formuleringar med vackra ord som försöker täcka in allt. Det brukar prägla målformuleringar. Fast det borde vara tvärtom: Knivskarpa formuleringar som anger exakt vad det är frågan om.

Ett enkelt och anspråkslöst verktyg för att lyckas med det ryms i ordet "definiera". Det handlar om att stanna upp och börja rota i de egna avsikterna genom att förklara och utveckla varje betydelsebärande ord och begrepp.

"Dra till med en godtycklig målformulering, så provar vi!"

"Okej: Vi ska lära ungdomar välja rättvisemärkta produkter"

"Tack. Det är bra, men... anger det ett mål? Säger det vad vi vill åstadkomma, eller beskriver det möjligen vad vi ska göra?"

"Javisst ja, ett mål ska ju formuleras som om man redan är framme, i presens. Hmm... Jo: Ungdomar väljer rättvisemärkta produkter. Det är ett mål. Det anger vad vi vill uppnå!"

Här har nu dialogen lett fram till en målformulering att börja med. Genom att definiera alla betydelsebärande ord och begrepp kommer vi att tvinga oss att utveckla och precisera våra tankar:

"Vad menar vi med ungdomar? Menar vi alla människor i världen mellan 13 och 25 år, eller..?"

"Näe, jag tänkte väl främst på gymnasieungdomar i Sverige."

"Okej. Vad menar vi med väljer, då? Tar vi ansvar för att alla dom faktiskt kommer så långt att de konsekvent ändrar beteende?"

"Det vore ju bra, men vi har ju bara vår lilla organisation att jobba med... Vi får nog inskränka oss till att de kommer dithän att de i alla fall tar ställning när alternativen finns. Nej, förresten, vi vill att de ska ha aktivt reflekterat kring möjligheten att välja det rättvisemärkta alternativet."

"Jaha. Och rättvisemärkta produkter, då? Talar vi om 'Fair trade-märket', och talar vi om alla produkter?"

"Vid närmare eftertanke tror jag det är smartast att koncentrera sig på en produkt: Choklad. Och ja, det är Fair trade-märkta produkter vi talar om."

Nu har definitionssamtalet ökat precisionen i formuleringen.

Vi ska lära ungdomar välja rättvisemärkta produkter

har blivit:

Gymnasieungdomar i Sverige har reflekterat kring möjligheten att välja Fair trade-choklad.

Men här finns mer att bita i:

"Jag funderar på det här med gymnasieungdomarna igen. Kan vi ta ansvar för att alla i Sverige gör den här reflektionen?"

"Nej, inte alla på en gång. Nästa år kanske vi klarar att täcka två kommuner utanför storstäderna."

"Vilka då?"

"I Västerås och Östersund vet vi att skolledningarna ställer sig positiva. Vi satsar på dom!"

"Okej. Men vad menar vi med "reflektera kring möjligheten"?

"Jag tänker mig att de åtminstone vid ett tillfälle aktivt ska ha deltagit i ett samtal där man konstaterat att det är möjligt att göra valet, och funderat över vad det kan ha för betydelse att välja det ena eller det andra alternativet".

"Har vi metodik som kan skapa en sån situation?"

"Ja, absolut!"

"En fråga till, bara: Kan vi verkligen lova 'alla' gymnasieelever?"

"Nej, ska vi vara realistiska och räkna med ett rimligt bortfall vid den här typen av samlingar i skolan, så ska vi rikta in oss på 60 procent."

Här lämnar vi resonemanget. Det har lett fram till en helt ny målformulering:

Under nästa år har 60 procent av gymnasieungdomarna i Västerås och Östersund reflekterat kring möjligheten att välja Fair trade-choklad.

För att inte komplicera formuleringen väljer vi att låta uttrycket "reflektera kring möjligheten" vara kvar, men ser till att alla berörda vet vad vi menar med det uttrycket.

Exemplet är av pedagogiska skäl ganska begränsat. I verkligheten visar det sig att samtalen kring definitioner fångar upp många fler av de överväganden som krävs för en bra strategisk planering. Här tvingas organisationens (eller gruppens eller individens) grundhållning, ideologi och verklighetsuppfattning till ytan, liksom analysen av de förutsättningar som påverkar den aktuella situationen, och bedömningen av de egna resurserna.

Dumt att döda talibaner?

I Afghanistan vill jag inte bo. Jag är också glad att jag slipper vara Natosoldat med uppgift att förbättra situationen där. Det är en oerhört komplicerad och farlig uppgift, som säkert skapar frustration för alla parter. Det är därför med stor respekt för alla inblandade som jag strax tar den situationen som ett exempel.

Det jag vill belysa är relationen mellan måluppfyllelse och effekt. Om vi liknar vår planering av verksamhet – som innehåller mål, delmål, insatser m.m. – vid en karta som vi avser att följa, så vet vi alla att verkligheten alltid är mer mångfacetterad och föränderlig än en karta.

När vi har nått ett mål har vi möjlighet att markera ”målet uppfyllt” i planen, och fira med en bit tårta. Det är bra! Men våra insatser kan ha fler effekter än de planerade. Det kan till och med vara så att ett uppnått delmål visar sig vara till nackdel för ett överordnat mål, fast vi planerade motsatsen. Därför måste vi noga studera verkligheten – såväl utvecklingen av de förutsättningar som ligger till grund för vår plan, som de fullständiga effekterna av våra egna insatser.

Nu till exemplet Afghanistan och en gissning om Natostyrkornas måltänk: Styrkan vill eliminera talibanernas inflytande för att skapa förutsättningar för ett säkert och gott liv för landets – och världens – invånare. Vi kan gissa att det finns ett grundläggande mål med insatserna: Man vill uppnå situationen ”Många talibaner är eliminerade”. Det är ju ett självklart resonemang att detta bidrar till det överordnade målet ”Det finns färre talibaner” - som i sin tur kan leda till målet ”Afghanistan har förutsättningar för positiv utveckling”.

Med det resonemanget som grund gäller det bara att eliminera så många talibaner som möjligt. En tydlig uppgift med ett tydligt mål. Det är bara att fokusera.

Men plötsligt kommer en ny chef för Natostyrkorna – general Stanley McChrystal. Han lyfter ögonen från planen. Han tittar på förutsättningarna. Han undersöker insatsernas effekter och konstaterar (enligt Dagens Nyheter):

"Talibanernas förråd av nya rekryter är oändligt. Vi måste vara medvetna om att vårt sätt att agera skapar fler talibaner. Konventionellt sett skulle det återstå åtta talibaner om vi skjuter två av tio. Men de två döda har många släktingar som vill hämnas. Så matematiken här i Afghanistan innebär att tio minus två blir tjugo. Vi får tio nya fiender i stället för två färre."

Därför föreslår han ett helt nytt förhållningssätt, som skiljer sig markant från den hittillsvarande strategin. (Läs mer i DN-artikeln)

Vad krävs för att göra en så klok analys? Jo, för det första måste man vara grundligt medveten om vad man ytterst vill åstadkomma – d.v.s. de högsta målen med verksamheten. För det andra måste man vara uppmärksam på effekt – inte bara måluppfyllelse. För det tredje måste man ha en kontinuerlig verklighetsanalys med ett systemiskt synsätt, d.v.s. ett synsätt som tar hänsyn till hur företeelser påverkar varandra i flera led.

Exemplet visar oss att bristen på ett sådant perspektiv riskerar att lura oss att våra insatser är väldigt framgångsrika, fast vi egentligen motarbetar våra egna intressen.

Förmågan till den uppmärksamheten kräver att människor och organisation är i fräscht skick, med nyfikenhet, god överblick, delaktighet, engagemang och hälsa, och med hyfsade kreativa marginaler i kalendern.

Sådana förutsättningar kräver att man har modet att prioritera. Och prioritering är bara möjligt om man har tydliga mål att utgå från.