Likvidera straffet!

Tillvaron är komplex. Ibland kommer våra målsättningar i konflikt med varandra. Då är det enklast att blunda och fortsätta som förut. Eller..?

Ja i något avseende är det nog enklast. Men det kan också vara så att kollisionen erbjuder oss möjlighet att finna lösningar som verkligen gör skillnad. Här ställs saker på sin spets, och på spetsen blir saker tydliga – även om spetsen kanske gör ont. Vi tvingas söka oss tillbaka till den värdegrund som ligger bakom våra mål.

Jag har amatörgrubblat lite på kriminalvård. Jag tycker mig se en målkonflikt här:

Vi sätter människor i fängelse, så att…
• brottslingar blir straffade
• brottslingar förändras till fungerande samhällsmedborgare
• samhället skyddas från faror

Det är tre mål jag uppfattar att samhället vill uppnå genom att sätta människor i fängelse.
Men kan man verkligen uppnå dessa tre mål genom den åtgärden?

Straff handlar ju om att tillfoga människor obehag. Utveckling av fungerande samhällsmedborgare är en djup process som innefattar psykologi, kunskap, förståelse, erfarenhet, gemenskap m.m. Skydd handlar om att förvara människor så att de inte kan skada samhället.

För vissa är frihetsberövande ett oerhört svårt psykologiskt straff. För andra ger samma insats den trygghet och bekvämlighet man längtar efter. Straff måste alltså relateras till den enskilda personens referenser när det gäller obehag. Förmodligen är smärta det säkraste kortet. För att nå detta mål behöver nog metoderna raffineras lite…

Att straffa brottslingar tillsammans med andra brottslingar utan kontakt med samhället låter inte som det smartaste sättet att förändra dem till fungerande samhällsmedborgare. Snarare bör väl nya nätverk och relationer utanför fängelset kunna bidra till den önskade utvecklingen.

Skyddsuppgiften är nog enklast, eftersom det handlar om en fysisk åtgärd som kan utföras utan hänsyn till människors upplevelser och utveckling. Den går dessutom bra att kombinera med straffperspektivet. Men utan utveckling till fungerande samhällsmedborgare riskerar man ju att skyddsbehovet blir livslångt.

Alltså: en tydlig målkonflikt. Det är svårt att lyckas med ett mål utan att misslyckas med något av de andra.

En diskussion som inte blundar för konflikten kan fokusera på de värderingar som ligger till grund för målen. Om kriminalvårdspolitiska debatter rör dessa värderingar blir de meningsfulla, och hjälper alla parter att förstå när konkreta politiska beslut fattas.

Ett inspel i en sådan debatt:

Överge straff-begreppet!
Det bygger på hat och hämnd, som aldrig kan bli konstruktiva byggstenar för ett gott samhälle, som tror på människors lika värde och möjligheten till positiv utveckling. Ersätt det med någon form av ”sona”-begrepp, som bygger på att brottslingen ska göra positiva insatser som i görligaste mån kompenserar det onda han/hon gjort samhälle och individer.

”Sona”-perspektivet matchar anpassningen till samhället betydligt bättre än straffperspektivet.

Behovet att skydda samhället från vissa människor måste i många fall gå före de övriga målen, men det bör också kunna kombineras med dem.

Mitt grubblande utifrån min begränsade insikt ledde alltså tankarna via konstaterandet av en målkonflikt till en liten idéverkstad.

Vem är huvudperson?

Vad är det egentligen vi ska åstadkomma?
Det är grundfrågan i allt målarbete. I mina artiklar har jag tagit upp olika exempel på hur man kan styra sitt tänkande så att de mål man formulerar blir smarta, fokuserande och befriande.

På senare tid har det slagit mig hur viktigt det är att i tänkandet utgå från vem, eller vad, som är huvudperson för det jag vill åstadkomma. När jag funnit rätt huvudperson (som också kan vara en organisation eller en grupp, en sak eller en företeelse) sätter jag den allra först i målformuleringen. Då tvingar jag mig att fokusera tänkandet på rätt sätt.

Om jag t.ex. jobbar vid polisen och grubblar på vad vi ska uppnå i ett visst område i staden, så kanske jag prövar den här formuleringen:

"Polisen ökar tryggheten för de boende".

Det är ett ganska vanligt sätt att formulera mål. Men som vanligt beskriver meningen inte det tillstånd man vill åstadkomma, utan en rörelse i riktning mot den. Men formuleringen har ändå börjat fokusera på ett nyttigt sätt!

Om vi nu ställer frågan: Vem är egentligen huvudpersonen för denna verksamhet? blir svaret förmodligen inte "polisen". Det tycks snarare handla om "de boende".

Ok. Vi börjar med "De boende..." , så att de blir subjekt i meningen - huvudperson! Vilket tillstånd ska "de boende" befinna sig i när vi lyckats? Jo: de ska vara trygga!

Vi skulle alltså kunna skriva "De boende är trygga". Det är ett bra mål. När polisen nått dit då har de åstadkommit det avsedda.

Sen kommer givetvis den vanliga exercisen med definitioner och avgränsningar: Vad menar vi med "är trygga"? och när och i vilken utsträckning ska detta ha uppnåtts? O.s.v. Men det är en annan övning.

Prova alltså att börja meningen med huvudpersonen!

Hårt formaliserat kan man säga att en bra målformulering svarar på frågan:

Vem/vad • är/har/gör vad • när • i vilken utsträckning/omfattning?